Lämna ingen ensam

Ingen förälder har under våra diskussioner sagt: Jag ville bara bli lämnad ensam. Men många har i olika skeden känt sig övergivna, vilsna, utan stöd, information och någon att ställa frågor till. I de besked som föräldrarna beskriver som framförda på rätt sätt ingår realism, hopp, men också stöd, koordinering av insatser och en helhetsbild av vad som händer nu. Föräldrarna kan tryggt känna att läget är under kontroll och att det finns någon som lotsar dem vidare.

Varför springer en barnmorska ut ur förlossningssalen då hon märker att barnet troligen har en funktionsnedsättning?
Varför vågar ingen ur personalen gå in i den nyförlösta mammans rum, där hon ligger ensam för att barnet är på intensiven?
Varför går en läkare ut genast efter beskedet med en hälsningen: Vi ses om ett halvt år?
Varför går en läkare iväg utan att ens svara på föräldrarnas frågor?
Varför går en förälder hem med en diagnos på barnet, men inte det hon frågat efter: Hjälp i matsituationer.
Varför ges besked på fredag eftermiddag och föräldrarna lämnas ensamma, utan någon att kontakta över veckoslutet?
Varför kollar inte den person som haft ansvaret för vården eller utredningarna av barnet alltid upp att det finns någon som tar över då barnet lämnar just den avdelningen?
Varför ingår det inte i ett besked att erbjuda kamratstöd åt föräldrarna?

Vi har vårdkedjor, men var finns stödkedjorna? En god början vore om vi såg stödet som en stafettpinne som aldrig får falla till marken och aldrig ges över till föräldrarna. När barnet flyttar från en enhet till en annan ges pinnen till en ny (anträffbar) kontaktperson som guidar dem vidare.

I väntan på det rekommenderar vi länken www.meranord.fi
Här kan anhöriga själva guida sig fram till information som de kanske saknar. De förstår var de kan börja söka för att hitta personer som kan hjälpa dem om de lämnas ensamma någon gång under processen.